Je suis vraiment désolé

Follow my blog with Bloglovin
 
Jag gjorde en fuling och flyttade över de få följarna jag har till den här bloggen, hoppas att det är okej. Tills april är allting betalt för Wordpress men det blir för dyrt med egen server och webhotell när jag ändå bara dagboksbloggar, så det kändes lika bra att göra det med en gång.


La première fois

Veckan har varit lång och tröttsam, jag förstår verkligen inte vad det är för fel på min kropp, varför den inte vill samarbeta. Jag jobbade 15-21 igår (och hann gråta lite innan jobbet, innan jag fick ringt min vän Linn som gav mej vägbeskrivning när google maps ballade ur och sedan dessutom mötte upp mej och promenerade med mej till adressen jag skulle till, vilken jäkla klippa. Jag gråter för vad som helst nuförtiden känns det som. När jag har druckit lite för mycket och applicerar engelsk grammatik på det svenska språket och jag känner mej som världens idiot, när google maps tycker att man ska gena över motorvägen, såna saker) och det kändes som att tiden gick så oerhört långsam. Jag hade knappt någon energi och det var som att jag var extremt törstig och hungrig hela tiden, gnällig liksom. Som de första veckorna jag var gravid om jag nu skulle jämföra det med något, utan att vara gravid nu liksom. Det är bara det att min hjärna/kropp har ballat ur för ångest brukar inte kännas såhär.
 
Om fyra dagar fyller jag 25 år och jag tror inte att jag kommer fira det eftersom jag 1. är pank, 2. inte har någon att fira med ändå. Det är egentligen en vanlig tisdag och jag vet inte om det är bättre att ignorera faktum och fortsätta vara 24 år ett tag till, det känns inte alls lika jobbigt på något vis, som att 25 år är nån gräns som innebär att man aldrig får må dåligt och ha ångest längre och att all ätstörningsproblematik magiskt ska försvinna. Eller att det är vad alla förväntar sej av mej iallafall. Min läkare har tagit bort diagnoser och min psykolog bokar in för uppföljning igen om ett år enligt utvecklingsplanen, men jag kan ringa om jag behöver det men det känns mest som att hon säger det enbart eftersom vi har pratat om hur svårt det är för mej att be om hjälp när det kommer till andra läkare än de på vårdcentralen.
 
Jag jobbar igen i morgon och sedan på måndag, två olika gruppbostäder och min sista bredvidgång på ett annat ställe innan jag börjar jobba där på riktigt liksom. Det är helt okej de dagar jag jobbar vanligtvis, för då är det antingen 8-21 eller 9-20 och hela dagen är jag tillräckligt fokuserad på att vara mitt bästa jag, oavsett hur jag mått samma morgon. En bra sysselsättning. Fast helst vill jag bara att det ska bli mars så att det inte är lika kallt att promenera till och från jobbet, så att jag kan planera maten ordentligt och förhoppningsvis få ordning på den jävla röran i mitt huvud. När lönen kommer kan jag äntligen hämta ut min medicin också så att jag kan ta fulla dosen varje dag istället för en tredjedel så att de räcker månaden ut. Så många småsaker kan göra att vardagen känns bättre i helhet och det låter kanske fånigt för egentligen kan jag ju förändra mitt liv här och nu och inbilla mej att jag är en ny människa i morgon bara jag får tillräckligt många styrkekramar prayers and thoughts yada yada som alla säger åt en, för dom har klarat det och då kan jag ju självklart med men jag orkar inte med pressen. Om jag inte klarar det så är det bara mitt liv jag har förstört, vad jag väger påverkar inte någon annan. Förlåt att det här är så himla gnälligt men jag är bara ledsen. Ledsen för att alla förväntar sej att jag kan utfärda mirakel bara för att jag har börjat göra bättre ifrån mej men inte nått hela vägen ut, ledsen för att jag inte kan balansera jobb vikt välmående. Ledsen för att jag ens känner så som jag gör och inte kan hålla det för mej själv ens en gång.
 


Bienvenue à la maison

På ett sätt är det skönt att äntligen ha en plats där jag känner att jag kan skriva av mej utan att riskera att bli dömd för det. Eller ja, jag vet ju att det finns människor till allting men jag tänker att ni inte dömer eftersom ni har känt mej så länge, Vapenbroder är på något sätt en trygg plats. 
 
Det ser inte riktigt ut som jag vill här inne ännu, min vän Sanna gav mej den här fina designmallen och jag känner att det kan bli något helt okej av det. Blogg esse kan jag utan och innan och om jag bara får bort den där hemska reklamen så kan det nog bli roligt att skriva här inne, för gud vad jag saknar att skriva, även om jag vet att ingen läser just nu då det är evigheters evigheter sedan jag publicerade någonting sist. Men det är skönt att slippa bry sej om webbhotell och krånglande Child-themes. Sannas kodning duger mer än gott och väl. <3
 
Hur mår ni, om det är någon som är kvar och läser här inne? 
 
Jag mår helt okej faktiskt. Det är väl inte i världsklass om man jämför mitt mående på någon allmän nationell mående-chart men det är överkomligt för att vara jag. Jag har bott i Sverige i lite mer än ett halvår nu och jag har hunnit med att jobba ihjäl mej på ett jobb jag hatade, bli gravid, få missfall, upptäcka vilka som är ens riktiga vänner och vilka som tyvärr inte var det, hittat nya fantastiska vänner, bli halvkär, träffa finaste Sofie för första gången och fira nyår med henne, sluta på hatjobbet och gå från heltid till timvikarie med något som jag upptäckt att jag brinner för och vill utbilda mej vidare inom i framtiden. I nuläget bor jag i Göteborg hos mina föräldrar och planerar att bo här tills jag har sparat ihop tillräckligt mycket för en kontantinsats på en lägenhet, eller iallafall tills jag har studerat klart till undersköterska. Dock så gissar jag att jag hinner bli uska innan jag kan köpa lägenhet med tanke på hur marknaden ser ut i Göteborg men den som överlever får se!
 
Jag vet inte vad jag ska berätta riktigt, vad som är viktigt att få ner i ord, om det är någonting ni undrar över. Jag är anställd inom kommunen och jobbar på två LSS-boenden som boendestödjare och ibland jobbar jag som personlig assistent åt en kvinna med autism och demens. Jag är timvikarie men jobbar väl ungefär 80 timmar i månaden som det är just nu, det passar mej ganska så perfekt med tanke på var jag är, eller snarare var jag inte är, i livet. Jag mår okej allmänt men jag har nog aldrig varit tjockare än vad jag är i skrivande stund, jag är inte alls bekväm med siffror men lets say att jag behöver gå ner iallafall fyrtio kilo för att vara någorlunda stolt över mej själv på något sätt och vis. Jag har mina bra perioder ibland men sedan följs dom åt av flera sämre perioder så det blir liksom som ett steg framåt men två steg bak och jag går bara utför. Jag hade så gärna behövt och velat ha en pepp-kompis men jag känner att jag skulle slösa så mycket tid för den personen då jag i princip aldrig kommer framåt och jag vill inte vara en dålig investering.
 
Jag har egentligen ingen aning om hur jag ska lyckas gå ner i vikt på ett bra sätt men jag tänker att det kanske löser sej framöver, när jag har fått lön och kan planera maten mer och göra matlådor till jobb och sådär. Under tiden, vad är era bästa viktminskingstips? Allt ifrån att komma ihåg att dricka mer vatten till tabletter som kanske har fungerat för er. Puss och kram!