jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit.

Selfie på världens finaste toalett, The Elephant House i Edinburgh.
 
Jag hatar att vara vuxen. Här sitter jag och tror att jag har 10 månader framöver helt planerade och trots att de inte var ett dugg speciella eller äventyrliga planer så kände jag mej bekväm, trygg. Jag hade accepterat tanken och sedan så får jag det här big-ass-erbjudandet slängt rakt in i ansiktet. Det är inget speciellt egentligen så jag vill inte jinxa någonting, men jag hatar att ta stora beslut utan att kunna överväga allting riktigt ordentligt med listor på plus och minus samt tio argument både för och emot. Vem är jag att bestämma om hela min eventuella framtida karriär över en natt? Vad gör man om man ångrar sej eller om allting går åt helvete som det har gjort hittills? Jag gick inte ut gymnasiet med slutbetyg, jag gick på två olika folkhögskolor, jag flyttade till London och sedan till Edinburgh. Och sen till Sverige igen. Och nu förväntas jag, fröken Svår, bestämma helt själv. Vill jag? Ja. Är det värt det? Ja och nej. Kommer jag att ångra mej om jag inte accepterar platsen? Ja. Är jag livrädd? Ja.
 
Tänk er själva: Du kommer in på din drömutbildning fast skolan ligger i Umeå men du bor just nu i Skåne. Du vet inte ens om det är vad du vill utbilda dej till; men just nu känns det som det enda rätta. Eller så är du kär i världens finaste kille men det finns nog ingen större chans att han kommer bli kär i dej om du sitter hemma och ruttnar, men samtidigt kommer ni att tappa kontakten helt om du flyttar. Eller så får du en praktik i *insert drömstad here* i nio månader men det kommer pausa upp ditt liv helt, du får leva drömlivet i nio månader och göra det du tycker om allra bäst men när du flyttar hem igen så är du tillbaka på ruta noll förutom med en erfarenhet mer på CV:t. Hur tar man sådana viktiga beslut? Hur vet man att man väljer det som är rätt?


the best time of my life.

Jag har fått tag i en av mina hårddiskar från London, och jag är helt överlycklig för att jag har hittat alla bilder från de senaste 1,5 åren i UK. Jag raderade min gamla facebook när Jamie var otrogen mot mej/jag flyttade till Sverige och efteråt så ångrade jag mej men då var det redan försent. Men nu har jag bilder från den bästa tiden i mitt liv och jag tänkte visa upp dom/berätta om det den närmaste tiden då jag är så sjuk nostalgisk och börjar grina så fort någon pratar engelska med brittisk accent. Jag kommer nog inte posta det i någon speciell ordning utan bara välja det jag saknar mest just då. Många av bilderna har jag aldrig postat tidigare på bloggen haha! Här ovan får ni en rosahårig Dani från 2014. Jag saknar att vara blond, men inte att ha så slitet hår...


hädanefter ska jag vara allt för dig.

Det börjar gå bra nu med det lilla hjärtat. Jag gråter inte lika mycket och jag äter mer stabilt och inatt fick jag sova en hel natt. Jag vet inte om det är för att jag kommer ihåg att ta min medicin regelbundet eller om min kropp mår bra av att äta mindre och tackar mej för det genom att ge mej psykiskt lugn. Just nu är det bara lugnt. 
 
Det är rätt mycket som händer framöver så jag är verkligen glad över att jag märker skillnad på måendet. På måndag ska jag på ett möte för oss som fick in våra ansökningar till Komvux för sent eller inte blev antagna och nu har chans att erbjudas platser. Jag har funderat på om jag skulle läsa 1350p barn och fritid eller läsa till undersköterska, så jag ser fram emot att gå på mötet och iallafall få veta mer om utbildningarna. Jag tror i och för sej inte att jag skulle klara av att plugga ikapp en månad och läsa extramatte på sidan av, så jag kommer nog att söka igen till nästa höst istället och plugga matte separat nu under våren.
 
Jag har också bestämt mej för att försöka gå ner 15 kilo till nyår. Jag har gått ner ett av dom hittills så jag känner ingen dödsläskig stress men det får mej ändå att tänka om en gång till innan jag gör förhastade beslut. (OK lol det har fungerat i ett par dagar iallafall) Jag har funnit världens bästa peppkompis med så jag tror verkligen att jag kommer klara det den här gången. Fram till nästa sommar så vill jag gå ner totalt 40 kilo så att jag kan känna att jag kan lägga den här delen av mitt liv bakom mej, även om jag blir frisk från ätstörningen så känner jag att jag inte kommer känna mej som mej själv om jag fortfarande är tjock, det kommer nog alltid att vara en triggande faktor för mej.
 
 Det kommer nog att bli en stormig höst men den här gången kommer jag att klara mej helskinnad genom det.




RSS 2.0